Logga ut
Som ni kanske har märkt så har både jag och mamma tagit en lite paus. Jag kände att jag måste bara få släppa allt några dagar. Har verkligen insett hur off jag blivit mot människor i min omgivning.
Men jag har hamnat i en dipp och vet inte hur jag ska hantera allt.
Även fast alla i min omgivning försöker hjälpa mig med tips eller idéer, så känner jag bara att jag blir arg och ledsen.
Jag vet att dom gör det för att dom bryr sig, men det känns inte som någon förstår mig. Det är inte BARA att göra det, det är inte BARA att när jag har 2 barn.
Men nu får det vara nog, kan fan inte ha det såhär längre.
Jag har en idé jag aldrig kommer sluta kämpa för.
Det är bog en hel del människor som kommer ifrågasätta mig, men alla ni som gör det. Snälla låt mig va isåfall.
Min plan lyder såhär:
Jag och Sebastian ska fixa separata boenden, det är dags att ha varannan vecka. För just nu är allt rörigt och verkligen ingen bra miljö att bo i.
Jag ska börja med att flytta in i min lillebror lägenhet tills jag hittar en egen.
Så på min barnvecka är jag självklart med barnen i Lycksele, jag jobbar och barnen är på dagis. Precis som vanligt, inga konstigheter. På helgen får man passa på att ta vara på varenda timme med barnen.
Vi byter av på söndagar, på min barnfria vecka åker jag ner till Stockholm och bor hos mamma och jobbar.
Så det ända jag måste försöka lösa är ett jobb i Stockholm som jag kan va på varannan vecka.
Sen flyger jag ju självklart tillbaka på söndag då det är min barnvecka igen.
Jag har ju länge nu velat flytta tillbaka till Stockholm, och självklart med barnen. Men då inte pappan går med på det så får man lösa det på ett annat sätt.
Kanske låter rörigt i eran hjärna nu när ni läser detta. Men för mig låter det som ett nytt kapitel i livet.
Det är dags att vända blad.
Så 50% bor jag i Lycksele med barnen och 50 % bor jag i Stockholm.
Det blir ingen skillnad om jag är i Lycksele på min barnfria vecka, som om jag är i Stockholm. Är ju ändå barnfri.
Så det är en början för mig, sen får jag se hur det blir i framtiden.
Men en sak ska ni veta och det är att jag aldrig kommer sluta kämpa för mig och barnen.
Det känns så overkligt att jag kommer behöva va utan barnen en hel vecka.
Jag är inte ensam, jag vet att det är många som genomgår en separation. Man försöker lösa allt speciellt för barnens skull.
Så det ända jag egentligen behöver lösa är jobb som går med på att jag jobbar på varannan vecka.
Här i Norrland är det inga problem, här jag jag jobb.
Men i Stockholm? Ska höra med vänner där nere om dom vet något jobb som skulle kunna gå med på det.
Kram
/Nathalie
