Nathalie, vi finns här..
Måndag & jag njuter av lugnet m en kaffekopp. Igår åkte Nathalie tillbaks till Norrland. & det kändes absolut inte bra! Jag såg på henne att ångesten låg som ett lock över henne, vilket känns jobbigt i en mammas hjärta..
Hon älskar sina barn över allt annat på denna jord, som alla mammor gör. & det ser man då dom är tillsammans, hela hon skiner upp. Men att veta vilken situation hon åker hem till gör mig illa till mods.
Att behöva bli ifrågasatt över alla val man gör, tär på vilken person som helst. Att behöva redovisa allt man gjort är inte ok. & sen på det att få höra vilken dålig mamma man är, det känns som en örfil. & det är där jag blir lite ”tryggare” då jag vet att hon har sin syster, lillebror, kusin & vänner som alltid ställer upp & hjälper henne då det behövs & finns där som ett stöd då hon inte orkar stå emot situationen längre..
Att som mamma behöva gå omkring med en klump i magen är stressande & oroande. Varje gång hon inte svarar ger mig panik, speciellt om jag vet att hon är hemma. Varje gång det plingar på dörren fryser jag till, när telefonen ringer på natten så blir jag klarvaken på en 100-dels sekund. Förut kunde jag ha min mobil på ljudlös & det händer inte nu. Rädsan över att hon sitter där ensam & gråter får mig att börja gråta. Nathalie är stark, eller hon måste vara stark för barnens skull & framför allt för hennes barns skull. Men ni vet att ingen pallar med att vara stark hela tiden & tillslut raserad fasaden...
Skulle bara vilja skrika ut vad jag vet, skulle vilja lyfta bort henne från det hon måste gå igenom, skulle kunna gå upp till Norrland om jag visste att det skulle hjälpa henne, jag skulle kunna böra hennes ångest. Utan att tänka gör jag allt som krävs för att hjälpa henne igenom allt hon måste stå ut med. & det vet jag att alla i vår familj också skulle göra..
Glöm aldrig bort att vi finns här, våga be om hjälp & även fast du ibland känner dig ensam så har du många som finns här för dig
Älskar dig Nathalie// kram mamma